Idag bestämde jag och Martin att vi skulle cykla upp till högsta toppen, som man kommer med landsvägscyklar. Med oss följde Fredrikshofs Kaspar som vi träffade på för någon dag sen när vi var på väg hem från en tur. Jag var ganska trött från gårdagens klättring, så det blev mycket fri fart uppför backarna, vilket blev mycket ensam cykling för min del. När benen väl började komma igång så väntades den tuffaste stigningen på dagens pass, och benen blev bara stummare och stummare.
Sista biten upp började det komma dimma, men det var ingenting emot vad det skulle bli på nervägen. Längst uppe på toppen Pico de Las Nieves såg vi inte längre än vad näsorna räckte. När vi började cykla nerför på de dåliga vägarna, så fick jag krampkänning i låren pga av att det skaka så mycket, men det gick över. Utförsåkningen var förövrigt ingen hit då vi bara hade armvärmare och väst och det var 4,9 C, när man kör utför blir det ju ännu kallare pga luftmotståndet. Så händerna frös fast på styret och benen var helt blåröda.
När vi väl började komma ner en bit så var det så skönt med de varma vindarna men ännu skönare ner till solen, där vi tog oss en kopp kaffe innan vi körde kustvägen hem. Vid det här laget var jag väldigt trött och hungrig vilket nog märktes.
Sista utkikspunkten där man såg något, innan vi kom upp till toppen
In i den sagolika dimman
Jag och Martin längst upp
På vägen ner lyckades Martin fånga en bild på mig i dimman, som bitvis kunde vara 2-3 m sikt.
Ut ur dimman fick vi den här utsikten som Martin har tagit
Angelica Ek 
Kommentera