Angelica Ek

I söndags kl. 05.50 gick bilen ner till Eksjö, jag skulle nämligen köra tredje deltävlingen i långloppskupen, Ränneslättsturen. Jag var väldigt trött när jag satt i bilen ner, var tvungen att sjunga och prata med mig själv för att hålla mig vaken. Hemma var det soligt och fint men när jag passera Norrköping blev det bara mörkare och mörkare, kul verkar inte ha tur med vädret denna säsong.
Väl nere hämta jag ut nummerlappen och tog det allmänt lugnt. Jag träffade på Helena så vi prata en stund innan start och lugna ner nerverna lite.
I början av loppet gick det sådär jag kände mig inte så bra i kroppen, nästan som om man håller på att bli sjuk. Förmodligen var jag bara trött, efter en stund gick det bättre och jag fick in ett ganska bra flyt. När jag hade passerat 40 km kvar skylten visade min klocka 2 timmar prick, skulle jag klara av att slå fjolårets tid tro. Där omkring kom det även en riktig störtskur och jag hoppades på att slippa regnet, det höll inte i sig så länge som tur var.
När det var några mil kvar kände jag att jag hade några cyklister flåsandes bakom mig i skogen men ingen verkade vilja cykla om. När vi kom ut ur skogen cyklade en man upp längs min sida och frågade om han fick fortsätta ligga bak på min rulle, han tyckte jag hade ett så bra tempo. När vi passera en kippkontroll sa spikern bara mitt namn i högtalarna och mannen som låg bak på mitt hjul frågade, cyklar du i någon sorts tävlingsklass.
Bitvis på banan var det riktigt lerigt och tungt, inte alls som förra året. När jag hade 2 mil kvar förstod jag att jag inte kommer att klara att cykla in på under 4 timmar. Började vid det här laget ha väldigt ont i nacke och ländryggen och dessutom väldigt hungrig. Så tankarna gick hela tiden på mat och smärta om vart annat.
I mål kom jag in på 4:24 och en 7:e plats. Jag var ganska nöjd trotts allt, men bättre måste jag bli.

Så här grisig och trött kan man se ut efter 78 km