En av många vackra vyer på Fjällturen
Det är den 19 Juli strax innan kl. 10 på morgonen och solen bränner redan på mina ben och armar. Jag står i startfållan tillsammans med ca 400 andra cykelsugna mtbare för att få cykla andra årets upplaga av Fjällturen. Det är en lugn stämning när starten går, som börjar med en backe (som alla andra långlopp), och man åker igenom Funäsdalens centrum. Det planar ut lite och vi åker på fina grusvägar runt Funäsdalssjön, sedan börjar det gå riktigt mycket uppför.
På toppen av den första stigningen.
Den första stigningen tar oss upp mot Skarvarna. Den vägen upp var ganska tuff då det har regnat ovanligt mycket dom senaste veckorna, så en hel del blötmark och surhål bjöds det på. Men det blev en rolig cykling då man blev som ett barn på nytt, ta satts i vattenhålen för att stänka ner på dom andra.
Vi passera även en större bäck där man kunde cykla men många valde att vada över med cykel. Efter att man fick plocka ur fisken ur skorna kunde man fortsätta. Efter en fin topp med fin vy får man en härlig belöning, lite utförskörning där man kan brassa på.
Sen blev det ett svagt motlut som höll på i några kilometer på små fina stigar. Ännu än härlig nerförsbacke på grusväg väntade en och sen börja den andra rejäla stigningen på väg upp på Mittåkläppsvägen.
Den här vägen är en vacker väg med fint sommarblomster längs med kanten och små dvägjbjörkar. Även här på toppen får man en underbar utsikt över Mittåkläppen.
Mittåkläppen ser ni bakom mig med den speciella toppen.
In i skogen för att köra utför med en helt makalöst vacker stig och sen in på den tredje stigningen som jag tyckte var den bästa och roligaste, trots att jag var trött efter de andra två. Här fick man cykla på sandiga fina stigar med lite utmaning men inte omöjliga hinder. Man passerar även den sista bäcken som man kan cykla över utan problem (om man inte redan har russin till tår så får man det nu). Man får även ta sig över en bro som är lite knixig och balansträning krävs.
En av dom fina stigarna upp för sista berget.
Uppe på toppen kan man se ut på Ramundberget. Den sista biten nerför är härlig, den har några sista surhål så man får se upp. Men det bästa av allt så vet man att där nere är målet om man kör 58 km.
Väl i mål njöt jag för fulla muggar av att jag klarade av detta fantastiska lopp. Jag är inte alls tränad för detta men mina cykelben har väckts och kommer ihåg hur det va att cykla.
Det här är ett lopp jag kommer att minnas och vill cykla igen.
Angelica Ek 