Angelica Ek

Igår hade vi inget internet så det blev inget bloggande.
En dag senare har jag redan glömt hur det var eller kanske snarare förträngt.
Igår var det veckans kortaste etapp på 51,7 mil och 1845 höjd metrar. Det var en tuff dag i sadeln det gick i stort set uppför hela vägen. Med många små men branta uppförsbackar med både rötter, sten och ibland sand. En del backar var det bara att hoppa av cykeln och gå. I en av dom värsta på den dagen stötte jag på Kjell, som hade haft strul med växeln. Han fick dessutom en punka så han gav upp över att komma ikapp det han förlorat i tid och höll mig sällskap. Gårdagen hade dessutom en vacker men väldigt hög bro, utan staket som vi först skulle cykla över och sedan under.

Dagens etapp är den näst längsta etappen 74,8 km och 2094 höjd metrar. Det starta som vanligt med en asfaltsbacke som över gick till grusväg med grus en modell större. Sedan fick vi lite singel track med mycket gräs och skymda stora rötter. När jag lämna skogen bakom mig var det stora ängar som jag cyklade på där kunde man se långt fram på banan men här cyklade jag helt själv. Ingen bakom mig och ingen framför. Jag börjar tappa suget och tyckte att det här var piss tråkigt. Ängarna övergick till asfalt som jag nötte någon mil. Samma här helt ensamt. Hade lite motvind det var kuperat och motivationen i botten. Sen fick jag ytterligare ängar att cykla på och börja närma mig andra depån. Äntligen fick jag skymten av några cyklister, bra jag var inte ensam på banan. Men fick ändå åka själv även efter den andra depån. När jag precis kommit fram innan den tredje depån då var det bara att klättra ner i en liten bäck och cykla i den några meter och under en tunnel. Sen stod det en man som hjälpte än att ta upp cykeln och jag fick klättra upp för en stege.
Jag laddade på med energi för jag visste att dagens värsta backe skulle komma och ta mig till mål.
På vägen upp hade några från lokalbefolkningen tagit eget initiativ (hade även le tour de france tröjor på sig) och delade ut vatten i backen där det var som varmast. Tackar och tar emot. Här får jag även skymten av en cyklist. Jag närmar mig sakta men slutligen kommer jag om. Han måste ha kört hårt på asfalten eller något för han var helt bränd ingen energi kvar. När jag passera honom ger jag honom ett par uppmuntrande ord. Men om blickar kunde döda så var det en sådan blick jag fick. Vem vill få spö av en tjej. Jag pinnar på vidare inte långt kvar nu tänker jag och tittar på mätarn men det är ändå en av dom längsta kilometrarna. Jag kommer ikapp ytterligare en kille men här vågade jag inte säga någonting, då kanske jag skulle bli dödad på riktigt.
Fortsätter in i skogen och här kommer det stora rötter som ligger i vägen även lite sten som för omväxling. Jag börjar gå men har bra med energi. Och där framme har jag Polskan som jag har legat och nosat på hennes hjul hela veckan men inte lyckats slå. Jag ökar takten ännu mer men ack det går inte att smyga med cykeln när man går. Så hon fick syn på mig och jäklar vilken fart hon fick. Hon började nästan springa upp och jag efter. Men nu börjar benen skaka. Jag borde tagit en gel till backen men nu är det försent. Inte långt kvar till mål. Hon pinnade på bra och jag hann tyvärr inte ikapp.
Men jag har ju sagt till mig själv att inte tävla här nere men det är så svårt att låta bli. Målet är att orka runt alla loppen och i morgon väntar dagens längsta etapp.
Vi har fortfarande dåligt internet så det blir svårt att få upp bilder. Men det kommer.