En vecka uppe i Höga Kusten har jag och Martin tillbringat med några vänner. Tanken med att spendera en vecka här var för att jag skulle få reka banan inför mitt stora mål i år. Nämligen Höga Kusten trail 43km löpning. Har suktat efter att få springa detta lopp sen det startade 2014. Har läst lite om loppet att det ska vara tufft en av dom värsta i sverige men vilket trail marathon är inte det, har jag tänkt. Sen ska det vara ett vackert lopp och det har lockat mig.
I höstas lyckades jag få en restplats.Jag hängde på låset för att inte ännu en chans ska gå till spillo för att få springa detta lopp. Direkt när jag hade skickat iväg anmälan kom tanken upp, vad har jag gjort. Men samtidigt överlycklig över att få börja min resa.
Träningen började bra jag kände mig stark, löpsteget flöt på bra. Under vintern när det var som halast snörade jag på mina vinterskor med dubbar. Direkt fick jag problem med vaderna och smalbenet. Samma sak hände senast jag skulle träna inför ett marathon. Skillnaden då var att jag fortsatte springa och inte kunde ställa upp och nu att jag tog ett steg tillbaka och gjorde alternativ träning och mycket löpstyrka.
Under våren har problemet kommit och gått men verkar ha kommit på en bra lösning och balans med träningen och hur jag ska handskas med problemet. Men allt det där har gjort att jag inte har kunnat grunda min löpning som jag hade velat.
Väl här uppe i Höga Kusten startade jag och Martin med den tuffaste biten av banan. Det visade sig att det var årets varmaste dag här uppe och vi stack ut på ett 19 km långt långpass. Tanken var gå och snabbvandra. Vi startade vid parkering syd in till Naturreservatet. Någon kilometer spång ledde oss in i en vackert grön skog. Spången övergick sedan till stig som en ända lång uppförsbacke med rötter som låg som en matta.
Sen sprang vi förbi klapperfält
Och tillslut blev det klättring upp och nedför Slåttdalsbeget
Nere på botten passerade vi Slåttdalsskrevan som bland annat är känt från Ronja Rövardotter. Här kommer vi även passera efter att ha sprungit ut på Tärnättholmarna och tillbaka.
Den här dagen tog knäcken på mig, både kropp och knopp. Kroppen för att det var en mycket krävande terräng och att solen gassade varmt. Knoppen just för att det var så krävande terräng att tankarna gick flera gånger åt att jag inte ska starta loppet i september. Men om jag får träna som jag vill så kommer jag nog orka med att springa och snabbvandra runt.
Nästa etapp vandrade vi med våra vänner. Det här var från starten av loppet och fram till Slåttdalsbeget. Jag blev något lugnare när jag såg att den här terrängen inte var fullt lika krävande som dagen innan. Men ändå bitvis där jag får gå under loppet. Här hittar vi både hjortron och smultron längs med vägen. Vi tillbringade även en natt i tält och njöt av naturen.
Sista dagen blev en sen kvällsrunda för att reka det sista in till mål. Vi började nere vid Naturom där vi snabbvandra upp på grusvägen sedan in vänster i skogen och då började höjdmetrarna ticka. När man tror att man är uppe är det halva vägen kvar.
Väl på toppen tog vi lite fler bilder innan vi fortsatte vidare runt toppen och ner på andra sidan berget. Här var det roliga trail stigar att springa på. Frågan är bara hur pigg jag är i benen när jag väl kommer hit. Nere på botten gick vi hem till våran stuga. Orka att springa upp för slalombacken upp till Skulebergets topp igen. Det får bli nästa gång.
Måste ändå få tacka den här underbara mannen som finns i mitt liv som följer med mig på min resa. Hjälper mig att hitta träningsfiler på strava och följer med mig ut och springer delar av banan. Det går stundtals långsamt för mig men han har för det mesta tålamod och sitter och väntar på en sten som en trofast hund.
Angelica Ek 