Södertälje CK visar upp sig innan start
Som många långlopp startar man med en lång uppförsbacke, för att sprida ut fältet. Så även här. Lite asfalt sen åkte vi in i en grusbacke som var brant och hade medelstora rullsten. Täten kunde cykla upp där men när man är lite längre ner i klungan var det bara att kliva av och gå. Jag träffa på några tjejer bytte några ord, bland en av dom från hotellet (Belgiskan, hon kommer lite längre ner i texten). Jag och en tjej i gröna (det visade sig senare att hon inte kör Classic utan en av dom kortare distanserna) kläder cykla om varandra om vart annat. Hon tog mig i backarna och jag henne i utförslöporna. Till sist körde jag om henne i en stenig backe nedför och lyckades hålla henne bakom mig.
Sen kom jag till en nedförsbacke som arrangören har sagt att där har ingen lyckats cykla ner. Det förstod jag när jag skulle försöka klättra ner med min cykel.
Banan var inte platt någonstans antingen gick det upp för eller så var det utför med downhill inslag eller bara väldigt snabba grusvägar.
Efter den första depån gick det bara rakt uppför, ganska brant men en jättevacker natur.
Svårt att fånga på bild men den här är tagen i den backen
På toppen kom det en rolig backe ner med rötter och sten.
Sen kom jävulsbacken som tog knäcken på mig. Den va så lång så jag trodde nästan att jag hamnat i en mardröm, den tog aldrig slut. Det är här min bästa vän lillklingan räddade mig. Visst vi var bra kompisar i dom andra uppförsbackarna men här blev vi verkligen bästisar.
Den här bilden är tagen en bra bit upp i backen men jag hade långt kvar till toppen
På toppen orkade jag inte stanna, tror inte ens jag kollade ut på utsikten. Jag ville bara ner. Ner var riktigt kul, det studsa och fort gick det men här började en ordentlig mjölksyra i låren och känning för kramp i en sena i knävecket. Oftast tänker jag att det är skönt att cykla ner, man får vila lite. Men icke sa Nicke i dom här backarna, ibland nästan jobbigare nerför än upp. Inte bara benen det är jobbigt för, armarna är som spagetti efteråt.
Efter den andra depån fick vi även här en lång och seg uppförsbacke. Den började med en bilväg av grus. Och det var här belgiskan (tjejen som jag skrev om tidigare) dök upp. Här cyklade vi och gick om vart annat. Jag försökte byta några ord och hon svara artigt men inte mer än så. Sen gick hon om mig och drog på lite, så jag tänkte aha hon vill tävla (eller så ville hon inte snacka med pratkvarnen). Så jag var inte sen på att hänga på trotts att jag inte skulle tävla här nere.
När grusvägen övergick till en stenbacke då stanna hon och tryckte i sig en gel, jag gjorde Det samma. Sen satte vi oss på cyklarna, hon klev av efter en stund men jag fortsatte. Alltid skönt att hålla sig på cykeln men ibland kostar det mer energi att försöka hålla balansen än att bara hoppa av och gå. Men jag klarade backen och fick en lucka. Höll mig henne bakom mig i nedförsbacken men sen i sista uppförsbacken innan mål gick hon om. Vi stanna vid den tredje och sista depån som var i backen, jag starta samtidigt som hon och en till tjej. Men lyckades inte komma ikapp belgiskan. Jag tog den andra tjejen men det visade sig att hon hade kört den kortare varianten därför var hon före oss i depån.
Åter till belgiskan vi kom in i backen där vi körde prologen i går. Uppe vid staketet vid masten såg jag henne högst upp och gick. Jag hoppa också av och gick, det gick inte att springa, fanns inte mycket krafter kvar till det.
Sen fick vi en ny nedförsbacke som jag om vart annat fick springa i eller cykla. Men mina stackars ben skrek nej inte springa ner vi klarar inte det, upp på cykeln istället.
Jag såg belgiskan för sista gången i slutet av backen när jag precis hoppat upp på cykeln igen. Jag körde som en tok på vägen ner till mål. Swischa om en kille som försökte hänga på men lyckades inte. Väl i mål var det en blygsam välkomstkommitté med lite vatten och sjukvårdare. Visade sig att dom hade mackor och annat gott vid starten, men den infon fick inte vi.
Kroppen ömmade överallt och benen skrek inte flera backar nu. Men hem måste jag så det var jag och lillklingan som höll om varandra sista 2,7 km.

Dagen etapp var 59 km lång och ca 2200 höjdmetrar. Min tid blev 5.46 h.
Martin fick stanna till och fixa en pedal som lossna och en sadel som hade fått en smäll men lyckades ändå komma in på en bra tid.
Kjell O var strax efter Martin.
Hasse och Kjell fick en trevlig tur utan några incidenter men var rejält trötta vid matbordet.
Stefan (pappa) hade problem med krampande ben så han fick ta och dra ner på tempot dom sista backarna.
Read Full Post »