Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Jag tänkte att jag skulle göra ett försök att börja blogga igen. Det var ett tag sen sist. Jag har hållit igång lite smått men har haft lite idétorka.

I helgen var det premiär för tävlingsträningen Keps cup. Först ut på lördagen var Täby mtb. Dom hade en rolig bana som jag inte hade kört förut. Den startade med en brant och lång backe med inslag av bärgshällar. Första gången jag cyklade upp för backen tänkte jag, men hur ska det här gå, orkar ju ingenting. Efter att ha pustat ut på toppen och se alla kvicka och duktiga ungdomar swicha förbi så cyklade jag vidare. Ganska snabbt efter backen skulle vi nerför för en backe med stora stenar huller om buller och här gällde det att ha tungan rätt i mun.
Lagom efter att pulsen har blivit något lugnare så var det dags igen för en lång backe men den här var det bara grus i så det gick fort att komma upp på toppen. Efter ytterligare stök på berg så kom vi till en skön slinga i mossa och barrstigar. Här var det små backar och svängar hit och dit.
Efter tre varv var jag ganska trött, det märks att jag inte är så van att cykla. Men det ska vi ta och ändra på.
Jag startade i Damer Sport men tanken är att jag ska köra D30 senare på säsongen.

image

Fotograf: Anna Nordin

image

Fotograf: Anna Nordin

image

Idag fick jag med mig Martin Söderlund till Södertälje för att cykla ett axplock av stigar jag cyklade som barn. Min far la ihop en fin runda som fick med tre skogar som vi cyklade mycket i när jag var yngre.
Vi började med att cykla från Rönninge för att möta upp resten av deltagarna på dagens tur, 10 stycken totalt.
Vi cyklade ut mot Lina och in i skogen, en tjurhage som har tappat sin fina stig pga. vildsvin som har bökat runt i jorden.

Efter Lina kommer vi in i Bastmora, här blandas terrängen mellan  sandtag, rullsten, mjuka fina skogsstigar. Bastmora har varit ett fint område med löparslingor, fotbollsplan och små hus som dom anordnade läger och kollo i. Men nu är det ingen som sköter om området så mycket har vuxit igen. Vi hittade runt ändå men jag tycker det är tråkigt att det inte underhålls, det är ett fint område.

image
Bilden har Martin tagit

Efter att vi har lekt runt på enduro banan och sandtaget. Så tog vi landsvägen mot Tveta för att köra Adventure banan (som går 17 oktober). Här får vi köra på banvallen som är ett snabbt åkt parti. In i skogen med lite stök och bök och en del lerhål.
På ett parti när vi cyklar upp på ett berg frågade Martin mig om jag hade cyklat där tidigare, då mitt svar blev att ja vi byggde den här slingan när jag var yngre. Så Tveta blir lite nostalgi för mig.

Efter Tveta tog vi asfalten in mot Södertälje och jag, Martin och pappa tog skogen hem till Rönninge. Vi fick ihop en bra tur på ca 69 km.

Hemma på pappas balkong drack vi kaffe och planerade in en dag som Södertälje ck får gästa Lidingö.

image

Lite prickig i ansiktet av leran vi cyklade i.

En underbar höstdag för att ha lite egen tid med mamma. Vi åt en god frukost ihop och prata om allt möjligt. Sen var det dags att sätta på sig löparkläderna för att komma ut i skogen.
Vi åkte ut till Högbo för att springa på Gästrikeleden.

image

Jag passade även på att testa mammas löparväst, för jag behöver även en själv. Men det är svårt att testa i butik och veta om den är bra. Så varför inte skumpa runt med den i skogen och se om den passar.

Jag och mamma fick ihop ca 1 mil i lugn takt.

Vi fick dela skogen med många cyklister som var ut. Högbo biken xc gick av stapeln och i morgon är det Högbo biken som jag ska ställa upp i.
Så nu blir det till att ladda på med energi.

image

Bjuder på en glad bild från skogen, mamma vinkar och säger hej.

Igår hade vi inget internet så det blev inget bloggande.
En dag senare har jag redan glömt hur det var eller kanske snarare förträngt.
Igår var det veckans kortaste etapp på 51,7 mil och 1845 höjd metrar. Det var en tuff dag i sadeln det gick i stort set uppför hela vägen. Med många små men branta uppförsbackar med både rötter, sten och ibland sand. En del backar var det bara att hoppa av cykeln och gå. I en av dom värsta på den dagen stötte jag på Kjell, som hade haft strul med växeln. Han fick dessutom en punka så han gav upp över att komma ikapp det han förlorat i tid och höll mig sällskap. Gårdagen hade dessutom en vacker men väldigt hög bro, utan staket som vi först skulle cykla över och sedan under.

Dagens etapp är den näst längsta etappen 74,8 km och 2094 höjd metrar. Det starta som vanligt med en asfaltsbacke som över gick till grusväg med grus en modell större. Sedan fick vi lite singel track med mycket gräs och skymda stora rötter. När jag lämna skogen bakom mig var det stora ängar som jag cyklade på där kunde man se långt fram på banan men här cyklade jag helt själv. Ingen bakom mig och ingen framför. Jag börjar tappa suget och tyckte att det här var piss tråkigt. Ängarna övergick till asfalt som jag nötte någon mil. Samma här helt ensamt. Hade lite motvind det var kuperat och motivationen i botten. Sen fick jag ytterligare ängar att cykla på och börja närma mig andra depån. Äntligen fick jag skymten av några cyklister, bra jag var inte ensam på banan. Men fick ändå åka själv även efter den andra depån. När jag precis kommit fram innan den tredje depån då var det bara att klättra ner i en liten bäck och cykla i den några meter och under en tunnel. Sen stod det en man som hjälpte än att ta upp cykeln och jag fick klättra upp för en stege.
Jag laddade på med energi för jag visste att dagens värsta backe skulle komma och ta mig till mål.
På vägen upp hade några från lokalbefolkningen tagit eget initiativ (hade även le tour de france tröjor på sig) och delade ut vatten i backen där det var som varmast. Tackar och tar emot. Här får jag även skymten av en cyklist. Jag närmar mig sakta men slutligen kommer jag om. Han måste ha kört hårt på asfalten eller något för han var helt bränd ingen energi kvar. När jag passera honom ger jag honom ett par uppmuntrande ord. Men om blickar kunde döda så var det en sådan blick jag fick. Vem vill få spö av en tjej. Jag pinnar på vidare inte långt kvar nu tänker jag och tittar på mätarn men det är ändå en av dom längsta kilometrarna. Jag kommer ikapp ytterligare en kille men här vågade jag inte säga någonting, då kanske jag skulle bli dödad på riktigt.
Fortsätter in i skogen och här kommer det stora rötter som ligger i vägen även lite sten som för omväxling. Jag börjar gå men har bra med energi. Och där framme har jag Polskan som jag har legat och nosat på hennes hjul hela veckan men inte lyckats slå. Jag ökar takten ännu mer men ack det går inte att smyga med cykeln när man går. Så hon fick syn på mig och jäklar vilken fart hon fick. Hon började nästan springa upp och jag efter. Men nu börjar benen skaka. Jag borde tagit en gel till backen men nu är det försent. Inte långt kvar till mål. Hon pinnade på bra och jag hann tyvärr inte ikapp.
Men jag har ju sagt till mig själv att inte tävla här nere men det är så svårt att låta bli. Målet är att orka runt alla loppen och i morgon väntar dagens längsta etapp.
Vi har fortfarande dåligt internet så det blir svårt att få upp bilder. Men det kommer.

20150729-191350.jpg
Tredje etappen och svårighetsgrad 5 av 6. Idag fick jag ihop 69 km 2200 höjdmeter. Profilen visade många backar men inte lika långa som första dagen, men mera singeltrack.
Det börja redan på natten när jag hörde hur det smattra på fönsterrutorna och jag tänkte, nej det kommer bli halt i skogen.
På morgonen var jag inte alls på topp, jag gick och bäva för att starta. Efter det vi läst i beskrivningen ska den här dagen vara bland dom värsta.
Vid starten cyklade vi runt byn som ett äro varv och sedan uppför, dagens längsta klättring. Mina ben var inte alls med på noterna, dom var sega och svara inte alls när det flackade ut. Jag tänkte att det här är inte bra, hur ska jag klara den här dagen.
Men jag hittade mitt lunk och fick en Polsk gubbe hängandes bak på hjulet. Han flåsa som bara den och jag undra mer över om han kommer klara dagen än jag.
Efter backen kom jag in i skogen med snabba med häftiga stigar med lummigt grönt. Här fick jag hoppa av några gånger för att klättra över nerfallna träd.
Stigarna klättra upp för backar där det bara var att gå eller i alla fall cykla en bit. Men onödigt att bränna sig för mycket i dom backarna.
Roliga men tekniskt svåra utförsbackar. Banan gick längs med den Polska och Tjeckiska gränsen så på många ställen där vi cykla var det som att vi cykla på den gamla men nerfallna muren som avskiljde länderna åt. Så där man trodde att stenarna satt fast i marken kunde det var halt då stenarna rörde på sig. Just på ett sådant ställe där det var en kurva och jag hade lite fart, tittade jag framåt på den jag hade framför mig och vipps så låg jag och kramades med taggbuskar och brännässlor.

20150729-193637.jpgSå här såg min arm ut efter kramandet

Efter halva loppet fick jag som superkrafter, allt flöt på bra jag hade kul och kände mig pigg. Så från att ha varit en bävan till att älska den här dagen. Jag var ändå ute i ca 6.40 h men hade så kul. Vackra vyer fick vi också se.

20150729-194035.jpgVid andra depån fick jag den här utsikten

20150729-194139.jpgTog även en bild på mig själv

20150729-194217.jpgEn härlig uppförsbacke, ser inte så mycket ut för världen

Martin Söderlund har också bloggat, läs mer här.

20150728-173630.jpg

Idag var det en lugnare dag helt enkelt. Det va en hel del backar men bara en som var jättelång, de andra var lite mer normala (om man nu kan värdera backar). Nedförsbackarna va för det mesta på grusvägar, så inga tekniskt svåra som igår.

I starten tog jag det lugnat, det börja på asfalten och sedan in på en lång grusväg. Grusuppförsbacken hade inte så mycket rullgrus/sten som igår så här var det cykelbart. Jag cykla om belgiskan i första backen och såg inte henne något mer. Det visade sig att hon sedan bröt efter halva loppet.
I början av loppet hände det inte så mycket mer än grusvägar upp och ner.
Efter den andra depån vid 33 km kom det singeltrack på riktigt. Det likna väldigt mycket dom vi har i Stockholms trakten. Granar, blåbärsris, rötter, sten och lätt åkt. Jag lekte på där i skogen, orkade inte ta i så mycket eftersom ryggen sa ifrån. Men tydligen gick det så bra där att jag cykla ikapp flera cyklister. Här var det även branta uppförsbackar som jag bara kunde cykla en bit upp för att sedan få gå.
Efter att ha gått upp för den sista tekniska backen var det en härlig teknisk backe ner med sköna svängar, rötter, sten och fort gick det.
När det var överstökat hade jag den sista långa uppförsbacken kvar och där sa det bara stopp för min rygg som har krånglat. Så om vart annat fick jag stanna till och sträcka ut den. Men när jag äntligen nådde toppen var det en skön nedförsbacke till mål, där vi åkte på gräsfält och sista biten asfalt genom stan.

Idag blev det 68,4 km och 2074 höjd metrar. Det var lite längre idag än i går men cyklade snabbare. Kom in på ca samma tid. Kroppen kändes piggare förutom min rygg. Armarna är super ömma för beröring efter allt skakande nedför. Tanken slog mig att bara man inte får en stressfraktur av allt skakande.

För Martin gick det bra fram till en liten bit in på singeltracksen då började hans bakdempate att krångla.
Hasse tog det lugnt i början och höll ihop med Kjell fram till andra depån. Då fick Kjell sin första punka och den andra fick han 3 km innan mål. Så Hasse la in en tyngre växel och pinna på bra fram till mål.
För Stefan gick det bättre idag han höll igen tempot i början och då slapp han kramper i benen.

20150727-190719.jpgSödertälje CK visar upp sig innan start

Som många långlopp startar man med en lång uppförsbacke, för att sprida ut fältet. Så även här. Lite asfalt sen åkte vi in i en grusbacke som var brant och hade medelstora rullsten. Täten kunde cykla upp där men när man är lite längre ner i klungan var det bara att kliva av och gå. Jag träffa på några tjejer bytte några ord, bland en av dom från hotellet (Belgiskan, hon kommer lite längre ner i texten). Jag och en tjej i gröna (det visade sig senare att hon inte kör Classic utan en av dom kortare distanserna) kläder cykla om varandra om vart annat. Hon tog mig i backarna och jag henne i utförslöporna. Till sist körde jag om henne i en stenig backe nedför och lyckades hålla henne bakom mig.
Sen kom jag till en nedförsbacke som arrangören har sagt att där har ingen lyckats cykla ner. Det förstod jag när jag skulle försöka klättra ner med min cykel.
Banan var inte platt någonstans antingen gick det upp för eller så var det utför med downhill inslag eller bara väldigt snabba grusvägar.

Efter den första depån gick det bara rakt uppför, ganska brant men en jättevacker natur.

20150727-192827.jpgSvårt att fånga på bild men den här är tagen i den backen

På toppen kom det en rolig backe ner med rötter och sten.
Sen kom jävulsbacken som tog knäcken på mig. Den va så lång så jag trodde nästan att jag hamnat i en mardröm, den tog aldrig slut. Det är här min bästa vän lillklingan räddade mig. Visst vi var bra kompisar i dom andra uppförsbackarna men här blev vi verkligen bästisar.

20150727-193431.jpgDen här bilden är tagen en bra bit upp i backen men jag hade långt kvar till toppen

På toppen orkade jag inte stanna, tror inte ens jag kollade ut på utsikten. Jag ville bara ner. Ner var riktigt kul, det studsa och fort gick det men här började en ordentlig mjölksyra i låren och känning för kramp i en sena i knävecket. Oftast tänker jag att det är skönt att cykla ner, man får vila lite. Men icke sa Nicke i dom här backarna, ibland nästan jobbigare nerför än upp. Inte bara benen det är jobbigt för, armarna är som spagetti efteråt.

Efter den andra depån fick vi även här en lång och seg uppförsbacke. Den började med en bilväg av grus. Och det var här belgiskan (tjejen som jag skrev om tidigare) dök upp. Här cyklade vi och gick om vart annat. Jag försökte byta några ord och hon svara artigt men inte mer än så. Sen gick hon om mig och drog på lite, så jag tänkte aha hon vill tävla (eller så ville hon inte snacka med pratkvarnen). Så jag var inte sen på att hänga på trotts att jag inte skulle tävla här nere.

När grusvägen övergick till en stenbacke då stanna hon och tryckte i sig en gel, jag gjorde Det samma. Sen satte vi oss på cyklarna, hon klev av efter en stund men jag fortsatte. Alltid skönt att hålla sig på cykeln men ibland kostar det mer energi att försöka hålla balansen än att bara hoppa av och gå. Men jag klarade backen och fick en lucka. Höll mig henne bakom mig i nedförsbacken men sen i sista uppförsbacken innan mål gick hon om. Vi stanna vid den tredje och sista depån som var i backen, jag starta samtidigt som hon och en till tjej. Men lyckades inte komma ikapp belgiskan. Jag tog den andra tjejen men det visade sig att hon hade kört den kortare varianten därför var hon före oss i depån.

Åter till belgiskan vi kom in i backen där vi körde prologen i går. Uppe vid staketet vid masten såg jag henne högst upp och gick. Jag hoppa också av och gick, det gick inte att springa, fanns inte mycket krafter kvar till det.
Sen fick vi en ny nedförsbacke som jag om vart annat fick springa i eller cykla. Men mina stackars ben skrek nej inte springa ner vi klarar inte det, upp på cykeln istället.
Jag såg belgiskan för sista gången i slutet av backen när jag precis hoppat upp på cykeln igen. Jag körde som en tok på vägen ner till mål. Swischa om en kille som försökte hänga på men lyckades inte. Väl i mål var det en blygsam välkomstkommitté med lite vatten och sjukvårdare. Visade sig att dom hade mackor och annat gott vid starten, men den infon fick inte vi.
Kroppen ömmade överallt och benen skrek inte flera backar nu. Men hem måste jag så det var jag och lillklingan som höll om varandra sista 2,7 km.

20150727-202016.jpg

Dagen etapp var 59 km lång och ca 2200 höjdmetrar. Min tid blev 5.46 h.

Martin fick stanna till och fixa en pedal som lossna och en sadel som hade fått en smäll men lyckades ändå komma in på en bra tid.
Kjell O var strax efter Martin.
Hasse och Kjell fick en trevlig tur utan några incidenter men var rejält trötta vid matbordet.
Stefan (pappa) hade problem med krampande ben så han fick ta och dra ner på tempot dom sista backarna.