Angelica Ek

Igår hade vi inget internet så det blev inget bloggande.
En dag senare har jag redan glömt hur det var eller kanske snarare förträngt.
Igår var det veckans kortaste etapp på 51,7 mil och 1845 höjd metrar. Det var en tuff dag i sadeln det gick i stort set uppför hela vägen. Med många små men branta uppförsbackar med både rötter, sten och ibland sand. En del backar var det bara att hoppa av cykeln och gå. I en av dom värsta på den dagen stötte jag på Kjell, som hade haft strul med växeln. Han fick dessutom en punka så han gav upp över att komma ikapp det han förlorat i tid och höll mig sällskap. Gårdagen hade dessutom en vacker men väldigt hög bro, utan staket som vi först skulle cykla över och sedan under.

Dagens etapp är den näst längsta etappen 74,8 km och 2094 höjd metrar. Det starta som vanligt med en asfaltsbacke som över gick till grusväg med grus en modell större. Sedan fick vi lite singel track med mycket gräs och skymda stora rötter. När jag lämna skogen bakom mig var det stora ängar som jag cyklade på där kunde man se långt fram på banan men här cyklade jag helt själv. Ingen bakom mig och ingen framför. Jag börjar tappa suget och tyckte att det här var piss tråkigt. Ängarna övergick till asfalt som jag nötte någon mil. Samma här helt ensamt. Hade lite motvind det var kuperat och motivationen i botten. Sen fick jag ytterligare ängar att cykla på och börja närma mig andra depån. Äntligen fick jag skymten av några cyklister, bra jag var inte ensam på banan. Men fick ändå åka själv även efter den andra depån. När jag precis kommit fram innan den tredje depån då var det bara att klättra ner i en liten bäck och cykla i den några meter och under en tunnel. Sen stod det en man som hjälpte än att ta upp cykeln och jag fick klättra upp för en stege.
Jag laddade på med energi för jag visste att dagens värsta backe skulle komma och ta mig till mål.
På vägen upp hade några från lokalbefolkningen tagit eget initiativ (hade även le tour de france tröjor på sig) och delade ut vatten i backen där det var som varmast. Tackar och tar emot. Här får jag även skymten av en cyklist. Jag närmar mig sakta men slutligen kommer jag om. Han måste ha kört hårt på asfalten eller något för han var helt bränd ingen energi kvar. När jag passera honom ger jag honom ett par uppmuntrande ord. Men om blickar kunde döda så var det en sådan blick jag fick. Vem vill få spö av en tjej. Jag pinnar på vidare inte långt kvar nu tänker jag och tittar på mätarn men det är ändå en av dom längsta kilometrarna. Jag kommer ikapp ytterligare en kille men här vågade jag inte säga någonting, då kanske jag skulle bli dödad på riktigt.
Fortsätter in i skogen och här kommer det stora rötter som ligger i vägen även lite sten som för omväxling. Jag börjar gå men har bra med energi. Och där framme har jag Polskan som jag har legat och nosat på hennes hjul hela veckan men inte lyckats slå. Jag ökar takten ännu mer men ack det går inte att smyga med cykeln när man går. Så hon fick syn på mig och jäklar vilken fart hon fick. Hon började nästan springa upp och jag efter. Men nu börjar benen skaka. Jag borde tagit en gel till backen men nu är det försent. Inte långt kvar till mål. Hon pinnade på bra och jag hann tyvärr inte ikapp.
Men jag har ju sagt till mig själv att inte tävla här nere men det är så svårt att låta bli. Målet är att orka runt alla loppen och i morgon väntar dagens längsta etapp.
Vi har fortfarande dåligt internet så det blir svårt att få upp bilder. Men det kommer.

Read Full Post »

Tredje etappen och svårighetsgrad 5 av 6. Idag fick jag ihop 69 km 2200 höjdmeter. Profilen visade många backar men inte lika långa som första dagen, men mera singeltrack.
Det börja redan på natten när jag hörde hur det smattra på fönsterrutorna och jag tänkte, nej det kommer bli halt i skogen.
På morgonen var jag inte alls på topp, jag gick och bäva för att starta. Efter det vi läst i beskrivningen ska den här dagen vara bland dom värsta.
Vid starten cyklade vi runt byn som ett äro varv och sedan uppför, dagens längsta klättring. Mina ben var inte alls med på noterna, dom var sega och svara inte alls när det flackade ut. Jag tänkte att det här är inte bra, hur ska jag klara den här dagen.
Men jag hittade mitt lunk och fick en Polsk gubbe hängandes bak på hjulet. Han flåsa som bara den och jag undra mer över om han kommer klara dagen än jag.
Efter backen kom jag in i skogen med snabba med häftiga stigar med lummigt grönt. Här fick jag hoppa av några gånger för att klättra över nerfallna träd.
Stigarna klättra upp för backar där det bara var att gå eller i alla fall cykla en bit. Men onödigt att bränna sig för mycket i dom backarna.
Roliga men tekniskt svåra utförsbackar. Banan gick längs med den Polska och Tjeckiska gränsen så på många ställen där vi cykla var det som att vi cykla på den gamla men nerfallna muren som avskiljde länderna åt. Så där man trodde att stenarna satt fast i marken kunde det var halt då stenarna rörde på sig. Just på ett sådant ställe där det var en kurva och jag hade lite fart, tittade jag framåt på den jag hade framför mig och vipps så låg jag och kramades med taggbuskar och brännässlor.

Så här såg min arm ut efter kramandet

Efter halva loppet fick jag som superkrafter, allt flöt på bra jag hade kul och kände mig pigg. Så från att ha varit en bävan till att älska den här dagen. Jag var ändå ute i ca 6.40 h men hade så kul. Vackra vyer fick vi också se.

Vid andra depån fick jag den här utsikten

Tog även en bild på mig själv

En härlig uppförsbacke, ser inte så mycket ut för världen

Martin Söderlund har också bloggat, läs mer här.

Read Full Post »

Idag var det en lugnare dag helt enkelt. Det va en hel del backar men bara en som var jättelång, de andra var lite mer normala (om man nu kan värdera backar). Nedförsbackarna va för det mesta på grusvägar, så inga tekniskt svåra som igår.

I starten tog jag det lugnat, det börja på asfalten och sedan in på en lång grusväg. Grusuppförsbacken hade inte så mycket rullgrus/sten som igår så här var det cykelbart. Jag cykla om belgiskan i första backen och såg inte henne något mer. Det visade sig att hon sedan bröt efter halva loppet.
I början av loppet hände det inte så mycket mer än grusvägar upp och ner.
Efter den andra depån vid 33 km kom det singeltrack på riktigt. Det likna väldigt mycket dom vi har i Stockholms trakten. Granar, blåbärsris, rötter, sten och lätt åkt. Jag lekte på där i skogen, orkade inte ta i så mycket eftersom ryggen sa ifrån. Men tydligen gick det så bra där att jag cykla ikapp flera cyklister. Här var det även branta uppförsbackar som jag bara kunde cykla en bit upp för att sedan få gå.
Efter att ha gått upp för den sista tekniska backen var det en härlig teknisk backe ner med sköna svängar, rötter, sten och fort gick det.
När det var överstökat hade jag den sista långa uppförsbacken kvar och där sa det bara stopp för min rygg som har krånglat. Så om vart annat fick jag stanna till och sträcka ut den. Men när jag äntligen nådde toppen var det en skön nedförsbacke till mål, där vi åkte på gräsfält och sista biten asfalt genom stan.

Idag blev det 68,4 km och 2074 höjd metrar. Det var lite längre idag än i går men cyklade snabbare. Kom in på ca samma tid. Kroppen kändes piggare förutom min rygg. Armarna är super ömma för beröring efter allt skakande nedför. Tanken slog mig att bara man inte får en stressfraktur av allt skakande.

För Martin gick det bra fram till en liten bit in på singeltracksen då började hans bakdempate att krångla.
Hasse tog det lugnt i början och höll ihop med Kjell fram till andra depån. Då fick Kjell sin första punka och den andra fick han 3 km innan mål. Så Hasse la in en tyngre växel och pinna på bra fram till mål.
För Stefan gick det bättre idag han höll igen tempot i början och då slapp han kramper i benen.

Read Full Post »

Södertälje CK visar upp sig innan start

Som många långlopp startar man med en lång uppförsbacke, för att sprida ut fältet. Så även här. Lite asfalt sen åkte vi in i en grusbacke som var brant och hade medelstora rullsten. Täten kunde cykla upp där men när man är lite längre ner i klungan var det bara att kliva av och gå. Jag träffa på några tjejer bytte några ord, bland en av dom från hotellet (Belgiskan, hon kommer lite längre ner i texten). Jag och en tjej i gröna (det visade sig senare att hon inte kör Classic utan en av dom kortare distanserna) kläder cykla om varandra om vart annat. Hon tog mig i backarna och jag henne i utförslöporna. Till sist körde jag om henne i en stenig backe nedför och lyckades hålla henne bakom mig.
Sen kom jag till en nedförsbacke som arrangören har sagt att där har ingen lyckats cykla ner. Det förstod jag när jag skulle försöka klättra ner med min cykel.
Banan var inte platt någonstans antingen gick det upp för eller så var det utför med downhill inslag eller bara väldigt snabba grusvägar.

Efter den första depån gick det bara rakt uppför, ganska brant men en jättevacker natur.

Svårt att fånga på bild men den här är tagen i den backen

På toppen kom det en rolig backe ner med rötter och sten.
Sen kom jävulsbacken som tog knäcken på mig. Den va så lång så jag trodde nästan att jag hamnat i en mardröm, den tog aldrig slut. Det är här min bästa vän lillklingan räddade mig. Visst vi var bra kompisar i dom andra uppförsbackarna men här blev vi verkligen bästisar.

Den här bilden är tagen en bra bit upp i backen men jag hade långt kvar till toppen

På toppen orkade jag inte stanna, tror inte ens jag kollade ut på utsikten. Jag ville bara ner. Ner var riktigt kul, det studsa och fort gick det men här började en ordentlig mjölksyra i låren och känning för kramp i en sena i knävecket. Oftast tänker jag att det är skönt att cykla ner, man får vila lite. Men icke sa Nicke i dom här backarna, ibland nästan jobbigare nerför än upp. Inte bara benen det är jobbigt för, armarna är som spagetti efteråt.

Efter den andra depån fick vi även här en lång och seg uppförsbacke. Den började med en bilväg av grus. Och det var här belgiskan (tjejen som jag skrev om tidigare) dök upp. Här cyklade vi och gick om vart annat. Jag försökte byta några ord och hon svara artigt men inte mer än så. Sen gick hon om mig och drog på lite, så jag tänkte aha hon vill tävla (eller så ville hon inte snacka med pratkvarnen). Så jag var inte sen på att hänga på trotts att jag inte skulle tävla här nere.

När grusvägen övergick till en stenbacke då stanna hon och tryckte i sig en gel, jag gjorde Det samma. Sen satte vi oss på cyklarna, hon klev av efter en stund men jag fortsatte. Alltid skönt att hålla sig på cykeln men ibland kostar det mer energi att försöka hålla balansen än att bara hoppa av och gå. Men jag klarade backen och fick en lucka. Höll mig henne bakom mig i nedförsbacken men sen i sista uppförsbacken innan mål gick hon om. Vi stanna vid den tredje och sista depån som var i backen, jag starta samtidigt som hon och en till tjej. Men lyckades inte komma ikapp belgiskan. Jag tog den andra tjejen men det visade sig att hon hade kört den kortare varianten därför var hon före oss i depån.

Åter till belgiskan vi kom in i backen där vi körde prologen i går. Uppe vid staketet vid masten såg jag henne högst upp och gick. Jag hoppa också av och gick, det gick inte att springa, fanns inte mycket krafter kvar till det.
Sen fick vi en ny nedförsbacke som jag om vart annat fick springa i eller cykla. Men mina stackars ben skrek nej inte springa ner vi klarar inte det, upp på cykeln istället.
Jag såg belgiskan för sista gången i slutet av backen när jag precis hoppat upp på cykeln igen. Jag körde som en tok på vägen ner till mål. Swischa om en kille som försökte hänga på men lyckades inte. Väl i mål var det en blygsam välkomstkommitté med lite vatten och sjukvårdare. Visade sig att dom hade mackor och annat gott vid starten, men den infon fick inte vi.
Kroppen ömmade överallt och benen skrek inte flera backar nu. Men hem måste jag så det var jag och lillklingan som höll om varandra sista 2,7 km.

Dagen etapp var 59 km lång och ca 2200 höjdmetrar. Min tid blev 5.46 h.

Martin fick stanna till och fixa en pedal som lossna och en sadel som hade fått en smäll men lyckades ändå komma in på en bra tid.
Kjell O var strax efter Martin.
Hasse och Kjell fick en trevlig tur utan några incidenter men var rejält trötta vid matbordet.
Stefan (pappa) hade problem med krampande ben så han fick ta och dra ner på tempot dom sista backarna.

Read Full Post »

Första tävlingsdagen här nere i Polen, Stronie Slaskie. Det var dags för prologen som är 14,8 km och totalt 447 höjdmetrar.
Igår hade vi tjuvstartat med att testat banan vilket var ganska skönt att veta vad som väntade en.

Fotograf Kjell Johansson Wickman
Starten började med en lång slingrig backe som gick i skidbackarna, mestadels grusväg. Så här såg det ut.

Pappa och jag i backen dagen innan, foto: Martin Söderlund
Jag tog det lugnt i backen. Vill inte bränna mig första dagen, jag ska hålla i 6 dagar till.
Nästan uppe på toppen fanns det en stor mast och där åkte vi in i skogen. Smalt och stökigt med sten, fortfarande en liten bit uppför. Sen övergick stenarna till en naturlig pump track fast med massvis med rötter i. Efter det lilla stöket i skogen kom jag till en brant utförslöpa och där kom det riktiga stöket med stora stenblock, rullsten och allt låg som i en ränna. Här var det bara att cykla så långt det gick sedan fick jag hoppa av och gå på den värsta biten, för att sedan hoppa på cykeln.

Så här såg delar av backen ut. Bild lånad från Martins blogg
Sen fortsatte banan för det mesta utför på breda skogsstigar och grusvägar med lösgrus på en del ställen.

För Martin, Stefan, Kjell och Kjell O gick det bra för. Hasse hade dock lite otur i stenbacken och råka stöta i, men inget allvarligt. Sen hade han även oturen att få punka strax innan mål. Men han kom in på en imponerade tid trotts allt.

Hasses start

Vyn från en bit innan toppen, bild lånad från Martins blogg

För den som är intresserad finns en bild på profilen

Read Full Post »